RIP Pascoe

Pascoe har fått somna in nu, han blev 11 år gammal!


Vi har haft våra duster Pascoe och jag, han ägde mig var hans motto. Han var valpen som blev sur över att ha snubblat i diket, sur ettrig såg han ut som om han kollade att ingen sett honom falla på näsan i snön. Vi gick igenom mycket försvarsmaktsutbildningen där han tyvärr bildade revir efter 3 minuter i basen, personalen fick mata in sig med köttbullar för att komma honom nära. Vi gick festival vakt där han blev förbannad på fyverkerierna som avslutade kvällen. Mentaltesten där polisen sa att han var en suvurän tjänstehund för kravallarbete.

Hans första träff i livet med öppet vatten började med att han försökte dricka upp allt för att komma ut till de andra hundarna som simmade på öppet vatten, sedan backade han långt upp på land för att ta sats, han sprang så fort tre månaders-benen bar och hoppade över vattenbrynet, för att bara landa i ännu mer vatten och djupare. Han sjönk som en gråsten och var borta en lång stund innan han kom upp som ett flöte, plaskade och hostade men började snabbt att simma efter de andra. Jag var tvungen att ropa in de vuxna hundarna för att få honom att vända i vattnet, han lärde sig aldrig att gå i vatten utan sprang alltid för att hoppa i med ett plask. Att simma runt som en utter var en favoritsysselsättning som han aldrig slutade med. Jag jobbade alltid med Pascoes humör, han visade tidigt i livet vad han tyckte om folk som hade attityd, han kunde även "gräla" på mig om jag varit borta för länge. Kom jag hem efter en borta varo så ställde han sig på mina axlar, morrade och visade tänder åt mig för att tala om att jag varit på rymmen enligt hans tycke.

Vi träffade en klok människa i södra hund sverige som sa att Pascoe måste gå i terapi, träna skydd!
Jag la alltid locket på, på hans aggressioner nu skulle han få blåsa ur sig och JA, han blev mer harmonisk till vardags och mycket lättare att styra. Men det kostade tre bitna figuranter innan vi träffade hans senaste husse.

Och efter skiljsmässan skulle ju pojkvännerna godkännas av Pascoe =), han var inte nådig heller! Man fick inte krama, sitta nära eller tala högt mot hans matte ej heller klappa eller krama honom om man var kille, det var tider det =)! Då kom han och ställde sig mellan och visade hela garnityren!

Men en skrämde han inte iväg och det är idag min kära sambo, visserligen så försökte Pasco alltid visa sig oberoende och för stolt för en kelstund, men var för oss som kände honom en stor gosig nallebjörn som visste vad han ville! Han var en god kamrat stolt som en tupp och en suvurän handledare för de unga hundarna i vår flock.

Han har följt mig varje dag i livet och då menar jag varje dag även på jobbet, vi hade en speciell relation som det inte går att sätta ord på. Man drillade inte Pascoe i lydnad, gjorde man det kunde man bli biten, man gjorde det på hans villkor. Om man inte hade imponerat på honom då kunde han acceptera att lyda en stund.

Han åt gärna katter, jagade gärna älg om han inte fick ett NEJ, däremot gick det aldrig att få stopp på honom då det kom vildsvin, två stycken unga svin fick erfara att hundar inte är att leka med. Denna stora beskyddare har jag haft förmånen att ha vid min sida i elva år, tomheten och saknaden är fruktansvärd stor. Saknaden av våra duster får mitt hjärta att brista, hans kloka mörka ögon som alltid sa åt mig, att han bara gjorde som jag sa för att vara diplomatisk. Var jag sjuk låg han i sängen (som han hatade) utsträckt vid min sida och vakade som en sfinx, han vek inte före jag blev bättre, då försvann han och låtsades att det aldrig hade hänt (att han legat i sängen nära och i timmar)!

Jag saknar hans lugna trygga andetag så mycket att jag går sönder, att ha någon som alltid finns där för mig oavsett vad jag gjorde så ägde han mig inte tvärtom. Han följde mig överallt om jag så skulle in på toaletten, då låg han där på mattan när jag borstade tänderna, med tårarna rinnande skriver jag dessa rader om en av de största hundarna jag mött i mitt liv och hoppas att han skolat in "kronprinsen! Utter att fylla hans lucka. Han har på ett fint sätt präglat Utter inför uppdraget att ta över, tyvärr kom detta lite tidigare än någon av oss hade hoppats på. De andra ynglingarna i huset har nog inte en chans att fylla dina energier!

Vila i frid, min stora nallebjörn det kommer alltid att vara ett stort hål i mitt hjärta efter dig!

Barn å hundar, hur tänker folk egentligen....?

Mår lite bättre just nu, ryggen börjar ge efter sakta men säker nu. Slipper krypa upp från golvet =), hellre lupus än diskbråck om jag får välja!

Har under många år arbetat med hundar som bitit barn och de har en gemensam nämnare och det är att oftast är det inte fel på hunden!
Visste ni att det bits ihjäl ca 100 barn  av hundar i västvärlden per år, senast var i Finland och i England!
En vanlig berättelse är då djurägaren tar kontakt med mig för att hunden börjat morra åt barnet. Vi träffas och jag utreder vad som kan vara bakgrunden till hundens beteende, inte ovanligt är att hunden är dominant och av en skarp, bytesmedveten ras med livligt temperament! Vid ett tillfälle så bad jag ägarna att inte låta hunden få tillgång till barnen efter att den nafsat en gång. -"En hund som bitit En gång biter alltid igen!", hävdar jag av erfarenhet!
Jag rådde dessa ägare till att förvara hunden utom räckhåll för barnen eftersom de inte ens rådde på den själva. Man lovade att sätta upp en barngrind till ena rummet och först då barnen somnat låta hunden ströva fritt.

Tiden gick och plötsligt ringer man och säger att nu är hunden avlivad!! -"Okey, säger jag, vad hände?
Jo, hunden bet av örat och slet hål i kinden på 5-åriga dottern. Men hur kom det sig då, kan jag inte låta bli att fråga? Jo, hunden hade varit snäll så länge så de lät hunden vara med familjen och så var olyckan framme!!!

Ja, jag vet inte om jag skulle förlåta mig själv om det varit mitt barn och VARFÖR förvarar man inte en sådan hund på sådant sätt som det krävs??? Om man nu måste behålla en sådan hund typ tjänstehund/jakthund så bör den inte få tillgång på barn!! I annat fall ge bort den eller skjut den, välj inte hunden framför barnen!!!

Jag får ett tiotal sådana här fall om året, lyckligtvis lyssnar de flesta av djurägarna och det blir inget mer än det första morret och nafset! Barnen slutar på fritids och får en hund att ta hand om istället, det finns väldigt få barn som klarar av att fostra och hantera en hund utan vuxnas sällskap. Visst barnen kan fixa och trixa med hunden med hjälp av godis eller boll. Då blir barnet en "lekkamrat" till hunden och när de blir osams så kanske det inte blir så allvarligt! Annars kan inte juvenila människor dominera en vuxen hund det står i hundarnas värld.

Vi ursäktar hundarnas aggressiva beteende alldeles för ofta, den är rädd, den har blivit slagen, den vill inte, den har ont, den har blivit misshandlad, den har blivit påhoppad osv.
Tyvärr är dessa orsaker många gånger rätt men lika många gånger beror det på att hunden är egensinnig och dominant. En hund som tjänar på att bete sig illa mot människorna runt sig, ett bortskämt monster, ska inte bli ursäktad. En hund av det förstnämnda blir alltid bättre med lite nej träning och trygghet, medan hunden av den andra typen alltid blir värre om du kräver saker av den.

Inget kul liv att leva med en sådan hund i 10 år! Är så trött på att djurägarna alltid hittar på ursäkter för hundens beteende, många gånger verkar folk ha lättare att fostra barnen att akta sig för hunden, än att få hunden att ge F-N i barnen, hur tänker man då?

Tyvärr finns det ingen bot på hundar som biter barn, de kommer alltid att vara olämpliga tillsammans med barn! Ingen hund är 100% säker med barn!

Om jag bodde i ett radhus och hade två halvblodshingstar gående på baksidan, skulle ni släppa ut Er 2-åring ensam till dem? Om jag hade två Arapapegojor gående där då? Eller om jag hade två Bengaliska tigrar då?
Brukar jag fråga på mina kurser. För vanliga människor blir svaret Nej!
 Men om jag hade två Rottweilers gående på gräsmattan skulle folk skicka ut sin 2-åring, det skedde i Englan och resulterade i att hundarna delade på barnet, vems var felet? I min värld är det inte hundarna det är fel på utan omdömet på föräldrarna eller djurägaren, vilket oftast är min kommentar då polisen rådfrågar mig vid incidenter på stan.

ALLA ÄLSKAR VI ÄNDÅ ULVEN VI HAR I SOFFAN!! =)

Stay Safe Alla!

Quick fix!!

Det har gått några dagar sedan jag tog mig tid att skriva på bloggen. Fick en svacka i hälsan under veckoslutet. Gick in i medvetslöshet fredag vid ca 18.30 tiden sov över hela helgen utan avbrott till söndag vid 19-tiden. Har svårläkta sår på flera ställen, de vill bara inte läka ut riktigt. Än så länge är det ingen infektion i dem, får hålla koll där. Måste gå till optikern och kolla ögonen någon dag också, dimsyn! Tydligen kan malaria medicinen orsaka ögonproblem, har ingen riktig koll på vad men har jag tur så är det bara åldersproblem vilket går att åtgärda!

Halsinfektionen ger sig inte och nu är det flera två och fyrbenta runt mig som rosslar. Veterinärerna säger att det inte kan smitta, men förklara då för mig varför jag alltid får halsinfektion när hundarna på jobbet får det? Och det är utan att jag pussar på dem!
För att gnälla lite till, så som plåster på en lång dvala i helgen så fick jag igång diskbråcken i ryggen, tur är väl det, då växlar smärtorna lite. Låsningen i ryggen tar liksom bort fokus på övriga leder i kroppen som mina förhatliga handleder och armbågar t ex.
Men paniken över att vara förlamad och inte kunna röra sig är stundtals så övermäktig att jag bli lite lätt hysterisk, eller att bara vara i en kroppsställning i flera timmar utan att kunna röra på sig är uttröttande. Så Lupusen framstår återigen som en vinnare!!! =) Hellre medvetslös och värk varje dag än förlamad av smärta i ryggen, tjo hej om man får välja!

I ren trötthet så rådde jag en hundägare till quick fix today, en hundägare ringde och bönade om hjälp, hunden ylar konstant vid alla ljud som hörs lite högre än samtalston. De har inte lyckats fullfölja tidigare råd utan erkände att de är för blödiga att stoppa det lilla monstret. -"Han ylar så fort babyn skriker, säger ägaren. -" Det går inte att få tyst på han, vi har provat allt!"

Helt fult använder jag min siande förmåga och säger, -" Såå det är bara då han inte gör som ni säger?
- "Jaa, svarar ägaren
-"Ok säger jag, då tycker jag att ni kan köpa ett "Antiskall" halsband att sätta på honom så kanske det kan få honom att bli tyst om inte ni kan!
-"Åh tror du det skulle funka, säger ägaren
-" Ja svarar jag, dessutom kanske det hjälper er när han skäller på andra hundar eller på människor ni möter också!
-" Ja å va bra det vore, svarar ägaren!
Som nog inte insåg att hon försagt sig om den övriga problematiken utöver att hunden tjuter hela tiden. När ska djurägarna lära sig att säga hela sanningen, det underlättar för oss problemutredare om vi får hela bilden. Nu kan man ju ändå plocka fram detta genom att vara en god lyssnare och ha en hel del erfarenhet att komma med. Detta fallet är inte det enda i sitt slag!

En annan ägare hade problem med att hunden inte kommer på inkallning. Ja det är väl inget ovanligt i sig.
Jag träffade ekipaget och vi samtalade lite för att sedan gå ut för att titta på hunden. Väl ute så stod vi och pratade lite runt om hundens vardag och vad den skulle användas till. Under tiden så stod hunden och ståndsskallade ouphörligen. Jag bad ägaren att se till att hunden skulle sitta ned och vara tyst, han fick hunden att sitta i 2 nanosek, varpå den sprang upp igen. Utan att ägaren noterade detta!
Jag bad honom återigen sätta hunden ned, ägaren blev sur och sa att det hade han ju gjort.
-"Ja, svarade jag men hunden skulle sitta kvar och inte fara runt. Ägaren blev tvärsur, för detta var ju inte vad han hade som problem, utan det var ju inkallningen.

Hunden stod fortfarande och ståndskallade ihärdigt på allt och alla, jag väntade fortfarande på att skulle sätta ned hunden. Ägaren mumlade något ohörbart om dyra pengar som inte löser problemen, varpå jag svarar helt sonika att lyder inte hunden i koppel så lyder den definitivt inte när den är lös och dessutom har älg framför sig på grannens mark! Den ägaren önskade han kunde lösa sitt problem med quick fix, tyvärr så kunde han inte det!
När denna ägare sansat sig och insett att man inte kunde skörda före man sått, så arbetade vi fram en riktigt fin jakthund som fick goda vitsord från alla jaktlagen i trakten

En annan hundägare som valde quick fix fick betala för det. Jag höll en apporteringskurs för Wachtelhundklubben, vi arbetade enligt planerna och det var tolv ekipage på kursen. Alla fungerade på "valp/lekapportering. När vi kom till fasen -"Håll fast! brakade det loss och hundarnas motvilja till samarbete visade sig. Jag löste problemet med ett quick fix for me, gick runt till alla hundarna och helt enkelt la in apporterna i munnen på dem och talade om för dem att de skulle hålla fast, helt lugnt utan bråk hela vägen ända till hund nr 12.
Där ägaren sa att hon löst problemet på eget sätt och med sitt quick fix, hon ville inte kräva av sin hund att den skulle hålla fast bytet. Ok, sa jag  du bestämmer över din hund, resultatet på det råder inte jag över.
Sista kurstillfället så la jag ut ett 600m släpspår med "viltkanin" (död givetvis) som varje hund lös skulle spåra ut och apportera in.
Alla löste uppgiften galant även om kaninen var tung för en del av hundarna Hur det gick då för tolvans quick fix? Jo, hon sände ut hunden som spårade galant, kom fram till viltet lyfte det och la sedan ned det igen , ägaren skrek apport - håll fast! =)
Vad händer då, jo hunden tittar upp och sätter sedan tänderna i godbiten och hinner äta upp halva kaninen innan ägaren hinner fram. Inget godkänt resultat där inte, vad bestod hennes quick fix av då?
Jo godis, hämta apporten får du en godis. Snäll och fin dressyrmetod som vi alla önskar skulle funka i alla väder, men vilken jakthund byter en fin vildkanin mot en frolic!?

Stay Safe Alla!

Xeon von Nimbus, som att jobba med en katt, lite klurit men det går!

Snöstorm klass 2 idag, inte så kul!

Lupus med trötthet och värk och jobba som hundförare, är ingen en hitt när snön viner om örenen! =(

Men det lättar lite när man ser glädje yttringarna en del hundar visar över snömängden som kommer från alla håll idag. Tänker gå i ide i helgen! Kram till er alla!

Hundmöten....

Möte på en skogsstig där "Grå" försöker äta upp "Brun"
som trots attacken bibehåller kontakt med sin människa

Hundmöten är ett vanligt problem jag stöter på när man konsulterar mig med sina problemhundar.
De beteenden som jag ofta får jobba med är att hunden blivit attackerad som valp, den har blivit sönderbiten av annan hund, den är en ouppfostrad könsmogen hund som vill dominera, en osäker hund som blir aggressiv, kampfrustration som visas i en form av aggression, ägaren har halkat omkull vid hundmöten, hunden visar omriktade beteenden (den biter föraren),  hunden är rädd och vågar inte möta andra hundar osv.

Alla dessa relationer människa och hund som inte fungerar är rätt deprimerande att se, det mest tråkiga är att människorna har svårt att få hjälp i utbildningssammanhang också. Aggressiva hundar får ofta gå i utkanten på kurserna och kommer inte in i gruppen på hela kursen. En av mina elever fick dessutom höra att om de sa -"Nej! till sin hund så blev de instruktörens ovän för livet, det handlade om en super dominant aggressiv softis hanne! Trodde inte mina öron men det var tydligen sant! Hundfostran handlar inte om vad folk vill höra och göra utan om vad man måste göra för att styra beteendet hos djuret Canis Familaris, tamhunden en predator!

Om man tar tag i sin hund ute på "stan" så får man ofta höra att man ska anmälas eller iallafall sluta med misshandeln av hunden. Då talar jag om att ta tag i hundens nackskinn eller korrigera beteendet med halsbandet! Hur ska man kunna leda in sin hund i rätt beteenden i dessa situationer om man inte får avbryta dem likt hundarna själva avbryter varandra!? Dessa hundars beteende är "far beyond" graden som går att avleda eller stoppa med boll, godis och klicker!

Många gånger kan jag råda ägaren till "att inte beställa den hund de får", jag menar att ofta förväntar vi oss att hunden kommer att bete sig på ett speciellt sätt ex attacker mot en mötande hund. Då inriktar vi oss på att ta ett stadigare grepp om kopplet, pulsen går upp och vi ser en mental bild på hur det kommer att gå, man går åt sidan...
Självklart är många traumatiska händelser jätte svåra att arbeta bort, men problemet hos den tidigare uppätna hunden ligger inte hos den, utan den har släppt och gått vidare på sin höjd är den rädd för platsen och den hunden som attackerade den. Däremot har vi ett större problem och det är människan bakom hunden, igen!! Ägaren är orolig att samma situation ska dyka upp igen.

Vi glömmer hundens sätt att se på detta, att Den inte förstår att det är Den som är orsaken till oron utan tror att det är det nalkandes objektet som skapar osäkerhet hos Dens människa. Resultatet blir allt för ofta att hunden vill skapa ett avstånd till objektet och då oftast med aggression. Så beställ inte oönskade beteenden!!! Som med hästen, tror du att den ska vägra vid hindret så gör den det!

Träna upp ledarskapet och lär hunden att lyda, så kommer den att köpa att du bestämmer hur ett hundmöte ser ut! Använd de redskap du behöver utan att bry dig om vad folk "tycker" alla hundar funkar inte på godis och bollar så är det! Vore det så hade vi inom snar framtid bara mjuka osäkra hundar i samhället, vilket slutar i nervositet och ångest beteenden. Många raser är redan på väg dit!

Träna hunden i att sitta ned vid hundmöten, på så sätt dresserar du den mötande hunden. När du neutraliserar egna hundens signaler får man den mötande hunden att dämpa sina till neutralt läge, det är t o m så kan man se den analkandes hunden vända kinden till. När din hund sedan lärt sig att analkandes hundar är "neutrala" så lugnar den så småningom ned sig. Du också!!

Be gärna förbipasserande hundar om att gå en gång till så får man extra träning, det är fler därute än folk tror som behöver samma träning. Lär inte hundarna att hälsa på varandra, de kan de ändå, lär dem att sitta aktivt och bara studera sin omgivning istället, det är svårare!

Ska väl själv träna mer på det sistnämnda med mina, är bara för lat för att gå bland mycket folk! Kanske skulle gå en kurs hos mig själv, en Hundfostran där får man träna möten i säkrad miljö -alla är kopplade!


Stay Safe


Hundmöten är något som tränas på kursen, där de lär sig sitta kvar
under möten med andra hundar!



Stolt förälder...

Helt orkeslös, sover och håller god min =)!

Jag har insett att jag inte sagt till mina barn tillräckligt ofta att jag är stolt över dem, men hoppas att de förstår att det gäller även om man inte säger det varje dag!
Dottern har ridit och tävlat i hoppning, dressyr och fälttävlan, vunnit ett par klubbmästerskap i det. Hon har gått  ut gymnasiet med toppbetyg, tränat och tävlat i landslaget i karate, gjort en stenhård militärtjänsgöring i JaktSäk som hundförare som första och enda tjej, efter detta skaffade hon sin första egna hund och nu är hon på väg med den mot SM nivå. En helt underbart ambitiös tjej, kanske för tuff mot sig själv ibland och med hennes tävlings-"spirit" kommer hon dit hon vill. Önskar henne lycka och välgång i livet!

Sonen har startat livet med självmordstankar över att vara döv, han fann hockeyn där han började hockeyskolan vid 5 års ålder, han tittade på NHL på tv och tog med sig det ut på isen där han snabbt blev lagets stjärna. Han kunde stå på en formplypha skiva ute i trädgården och skjuta slagskott, för att pricka ett mål där han satt upp markeringspunkter. Han stod ute i timmar på sommarkvällarna och tränade.
Han kunde vara på sitt lags istid för att stå kvar på isen och hänga på BJs träning och efter det även hänga med på A-lagets tid. Han blev snart upplånad till BJ och lite senare i ålder även upplånad till AJ och som 15 åring spelade han matcher med A-laget, där han låg efter med muskelmassan.
Han har sedan 15 års ålder spelat i landslaget för döva, varit i Vancouver, Finland, Tyskland på OS och VM i hockey. Nu spelar han lite mindre och spelar i div 3. Önskar även honom all lycka och välgång i livet!

Känner mig stolt över mina barn även utan deras prestationer, har ibland känt att man inte vågat fråga hur det gått på tävlingar för att inte lägga mer press på dem än de själva gjort och gör! Jag svor tidigt i deras liv att jag aldrig ska bli en "idrottsförälder", har sett dessa tjata, bråka, dirigera och vara besvikna på sina barn för att de inte uppfyller föräldrarnas mål!

Tror i min enfald att "mina" barn lyckats så bra med sina sporter för at jag som förälder har haft tillit för alla tränare där ute. Vill även passa på att ge dessa människor som sliter och lägger ned tid på "andras" barn en stor applåd. Utan sport och djur så hade vi nog ännu större "ungdomsproblem" på stan!

Var på hundutställning idag i ett underbart vårväder, vi var dock inomhus i ett ridhus! Vi ställde inte ut någon av våra hundar, men flera av våra vänner gjorde det. Många av hundarna var riktigt fina att se på andra var det sämre med men vi passade på att miljöträna Xeon och Ricco. Ricco är cool han bara går runt men har blivit lite morrig mot folk, så där får vi träna en massa. Xeon är helt hopplös, han stormar in på bakbenen och spinner runt sin egen axel av energi. Fick gå ett antal vändor fot med honom innan han lugnat ned sig lite, en klar ADHD hund som måste tränas!

Jag somnade på soffan när vi kom hem och sov till middagen och somnade igen för att vakna och vara hungrig och törstig igen, Sov en stund till, vaknade och tänkte dela med mig av mina tankar här. Lederna svullnar av väderväxlingarna, tur att man inte behöver en vigselring på fingrarna!

Stay Safe!

Lönsamma beteenden!



Titta hur fint jag flyttar på min människa! (bilden arrangerad)

 En riktig svacka på Lupusen nu, är hopplöst trött, kan sitta i bilen och kämpa för att hålla ögonen öppna, värken ligger på 7-8, huvudvärk, yrsel och halsinfektion, ja listan kan göras lång. Men på något sätt höjer man sig över detta och psyket vänjer sig vid tillståndet som kroppen tjatar om.

Xeon har lärt mig att ge honom vatten, då han står vid diskbänken och gruffar ett mamma ljud. Jag har i min tur lärt honom att han inte får vatten före han hämtar sin skål och ger mig den. Han ger skall vid altandörren när han vill ut och kissa, jag öppnade ett par gånger när han var liten så det lärde han sig.
Nu vill jag inte att han skäller så han tror att han ska få som han vill, då har han snabbt lärt om sig, att om han springer fram och hoppar runt mig så öppnar jag. Detta hoppande har förstärkts av pussande också, han stöter nosen på min kind så går det ännu fortare att få mig att öppna dörren.

Hela tiden förändrar hundarna sina beteenden för att nå det de tycker är mesta belöningen i stunden. Vi lär egentligen inte hundarna några nya beteenden, de kan göra det mesta redan när vi hämtar dem från valplådan. De kan sitta, ligga, vacker tass, rulla runt, skälla, spåra, komma på inkallning, följa o s v dock utförs detta endast på deras egen vilja. Det enda vi lär dem är att gå i koppel och hur ser det ut då?

Valpen vill inte sitta fast i halsen, den stretar och vägrar gå med, vad gör vi då jo vi stannar. Valpen vänjer sig med halsbandet och börjar gå raskt framåt när den får syn på något, vad gör vi då, jo vi följer efter. Valpen vill fram till en "poo-hög" och drar i kopplet och når målet, vi följer med. Valpen rusar fram för att hälsa på en människa som tycker den är söt, den drar sig fram i kopplet, vad gör vi då, jo vi följer och sedan får den klapp och kel av människan.

Det vi på det hela taget har gjort är att vi lärt hunden -Dra i kopplet så kommer du dit du vill! Det går så långt att man kan se på hundarna att när kopplet är på väg att sträckas så lutar nästan lägger sig ifrån koppel riktningen. Hunden lägger kraft på att vinna teräng åt det hållet den vill och det gör den för att vi lärt den! Vi missade att lyktstolpen, hundbajshögen, människan som klappade hunden och att vägra gå  var belöningar som föregicks av beteendet att dra i kopplet, då är det ju inte konstigt att det vanligaste problemet mina kursdeltagare har är att hundarna drar i kopplet!

Sen är det ju inte bara så enkelt, här kommer hundens olika drifter in och de spelar ju givetvis en stor roll, men det mesta av dragandet i koppel startade på vår egen inlärning av beteendet! Hunden ser hela tiden på vad som är lönsamt eller inte, så tänk på vad du belönar och vad är det som hunden ser som belöning!

Stay safe!